fbpx

Det är med sorg i hjärtat jag skriver dessa ord. Mona Eriksson, stiftelsens högt uppskattade studierektor, har lämnat jordelivet efter en kort tids sjukdom. Hon dog i kretsen av sin närmaste familj, sin bror Sten och sina två yngsta brorsdöttrar. Det var stilla och lugnt.

Hon lämnar efter sig ett stort tomrum. Främst i sin familj, men även hos oss på akademin och i den stora vänkretsen.

Mona har betytt så mycket för så många under sina mer än 13 år vid Stiftelsen PsykosyntesAkademin. På många sätt har hon symboliserat själen, den energin som utstrålar glädje och kärleksfullt hållande.

Som studierektor har hon mött elever under närmare hälften av den tid stiftelsen har verkat som utbildningsstiftelse. Många av eleverna har under hennes sjukdomsperiod vittnat om Monas betydelse för dem. Otaliga gamla elever har hört av sig till henne. Som lärare har hon varit högt uppskattad, både som kollega och vän. För oss, som haft förmånen att nästan dagligen vara med Mona har hon betytt mer än ord kan uttrycka. Hennes energi, humor och hängivna arbete har gett vardagen en alldeles särskilt hög valör. Hon är djupt saknad.

Vi kommer återkomma med tid och plats för en minnesstund för Mona, i samråd med hennes familj. Enligt egen önskan kommer hon kremeras och begravas hemma i Dorotea.

Mona, i ljust minne bevarad.

För Stiftelsen PsykosyntesAkademin
Ann Marie Lamb

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig detsamma mer.”
Alf Henriksson