fbpx

Skaldjur har ett hårt skal som skyddar den mjuka kroppen. Det skyddande skalet finns inbyggt skaldjurens biologi och bildas naturligt redan tidigt i deras liv. Det fungerar för det mesta bra, men som system har det en svaghet. Skaldjur växer under livet och då blir skalet för trångt och måste lämnas. Eremitkräftorna har inget eget skal utan flyttar ut från det trånga skalet och pinnar iväg och finner ett större skal att flytta in i. Spindelkrabborna har eget skal och spränger och lämnar det i väntan på att ett nytt skal ska växa ut. Den processen tar ungefär en vecka och under den tiden riskerar spindelkrabban bokstavligen livet för att kunna växa. Det här händer ungefär 20 gånger under spindelkrabbans normala livstid.

Skaldjursskalet är fysiskt. Det går att ta på och det syns. När det är borta så syns den mjuka och blottade kroppen.

Människan har inte ett synligt skal, men vi skyddar oss ändå. Vi kan utveckla en tuff jargong, som skyddar oss som ett skal. Skalet kan ha namn som ”Klara mig själv”, ”Bita ihop”, ”Fixa allt”. Att göra allt själv, inte visa svaghet, inte visa sårbarhet, inte be om hjälp. Bita ihop, klara mer, jobba mer, inte ge upp. Skalet kan ha namn som ”Vara duktig”, ”Vara omtyckt” eller annat som ger oss en känsla av att vi är OK. Det här blir som sidor i vår personlighet, som vi byggt upp runt vårt djupaste mänskliga behov av att få vara sedda och älskade bara för den vi är. Den tidiga anknytningen i livet är central och redan det mycket lilla barnet utvecklar strategier för att känna sig sedd och uppskattad. Vi föds unika men börjar tidigt anpassa oss till omvärlden genom att utveckla det sätt att vara som fungerar i livet. Anpassningen blir till livsmönster, som i sin tur utvecklar de här olika sidorna i vår personlighet.

Inom psykosyntesen arbetar vi med dessa sidor i vår personlighet och kallar dem för delpersonligheter. Att börja lära känna igen sina olika roller, olika sidor, vanor, reaktionsmönster, tankemönster är centralt på vägen mot ökad självkännedom. En del sidor har tillkommit för att precis som skaldjurens skal skydda oss, göra oss starkare. Med tiden har vi vuxit och behöver dem kanske inte längre. Det fina är att vi, i motsats till spindelkrabban, kan ta medvetna beslut att ändra vanor och göra nya val, som passar oss bättre där vi befinner oss idag i livet.

Att börja lära känna sig själv på djupet är att våga börja spräcka skalet. Att våga möta sina sår, sin smärta och känna den längtan som nästan hotar att spränga bröstet, det är modet att våga spränga det skyddande höljet. Vi människor behöver inte riskera att bokstavligen dö för att våga växa som människa men likt fågeln Fenix kan vi resa oss ur askan av det gamla och visa oss som den unika människa vi är.

Föreläsaren och författaren Brenée Brown har i böcker och framträdanden nått många med sina ord om styrkan i just sårbarhet. Hon efterfrågas av företagsledningar, många känner igen sig i det hon säger och hon har hjälpt många att våga blotta sin sårbarhet för att våga växa som människa.

Att ömsa skinn är också något som kan användas som symbol eller metafor för att förändras, att transformeras från ett tillstånd till ett annat. Ormen som ömsar skinn när den växer. Larven som kryper ur puppans skyddande hölje och blir till en fjäril. För de flesta av oss är det en vacker vision. Att gå från ett sätt att vara till ett annat med ännu större skönhet och livskraft.

Ekollonet spränger skalet för att skicka ut ett skott som kanske kan växa till den största ek.

Bakom det skyddande skalet finns möjligheten att växa. Där finns en potential, som väntar på uttryck. Psykoterapeuten, filosofen och författaren Piero Ferrucci citerar i en av sina tidiga böcker om psykosyntes 1600-tals poeten och författaren William Shakespeare med de enkla orden om livets potential:

”Lord, we know what we are, but know not what we may be”.

Djuren har sin inbyggda biologi. Vi människor har ett val. Modet att våga växa som människa, det är stort. Modet att släppa taget om det gamla skyddet, modet att våga växa och välkomna nya möjligheter att vara och göra. Eller med Leonard Cohens ord:

”Ring the bells that can still ring
Forget your perfect offering
There is a crack, a crack in everything
That’s how the light gets in.”

En spricka som släpper in ljuset. En spricka i skalet. En spricka som möjliggör en transformation från något som börjar kännas för trångt till något som ger ny livskraft.

Psykosyntesen brukar kallas för en psykologi med själ. Kanske är det så att vi bär vårt eget ljus inom oss hela tiden så att sprickan i det skyddande skalet möjliggör vårt ljus att lysa igenom, lysa ut. I sitt installationstal, lät Nelson Mandela kvalitéer som förlåtelse och acceptans lysa och han citerade Marianne Williamssons dikt ”Our deepest fear” :

”Our deepest fear is not that we are inadequate.
Our deepest fear is that we are powerful beyond measure.
It is our light, not our darkness
That most frightens us.”

Att vara den man är i stället för en kopia av andras önskningar börjar med modet att våga växa och släppa de trånga skalen.

Ann Marie Lamb
Diplomerad Psykosyntesterapeut PSA®
Rektor på Stiftelsen PsykosyntesAkademin