fbpx

Vi uppmuntras allt oftare att vara sårbara, inte bara i våra nära relationer utan också på jobbet. Men hur mycket av mitt skit är välkommet?

Att vara sårbar, och kanske autentisk, och samtidigt få ihop sina inte alltid så vackra känslor med omgivningens förväntningar är inte alltid så lätt. Under veckan har jag snubblat över tre olika perspektiv på detta tema: konferensen MindShift (Handelshögskolan/Karolinska/29K/Stiftelsen Ekskäret), en artikel i SvD Kultur och veckans avsnitt av podden Myter & Mysterier.
Vi börjar på ön Norra Ekskäret i Stockholms skärgård. I höstas deltog jag i en grupp där vi utforskade det djupare samspelet i en grupp. Vi kallade det the we space. Eller kollektiv mindfulness. Det var en fantastik upplevelse, att tillsammans träna på att vara medveten om små skiftningar i det svårdefinierade ”fältet” i en grupp (vi var i princip en grupp organisationskonsulter som nördade).
Hos mig väckte gruppen ett flöde av olika känslor, bland annat rädsla. Social rädsla. Rädsla att inte höra till. Ensamhet. För mig är det så att när jag inte uttrycker rädslan blir den istället till passiv aggressivitet och dömande. Eller att jag drar mig undan. Det är ju lite synd, tänkte jag och provade att visa lite av min rädsla. Gruppen svarade då med ett intellektuellt samtal om var man som individ gör av, som jag uttryckte det, ”sitt eget skit”. Här var det alltså stopp. Vi förväntas vara sårbara, men på rätt sätt. Och kanske inte just nu. Svaret blev att jag helst skulle lämna mitt ego vid dörren. I stunden hade jag inga problem med att ta hand om mina egna känslor (jag kan luta mig på den intensiva träning i att hålla sina känslor jag fått under en utbildning till psykosyntesterapeut). Och jag kan se poängen i att alla sammanhang inte passar för att bearbeta individers obekväma känslor. Men kom igen, det var ju inte det mörkaste av mörker jag visade upp. Och tänk om jag faktiskt vill kunna falla ihop i rädsla, även i en grupp? I just den här gruppen? Och kanske skulle det vara precis det som tar gruppen till ännu en nivå av kontakt? Att uttrycka just social rädsla i en arbetsgrupp är i de allra flesta fall väldigt bra för gruppen och en typ av sårbarhet som ofta faktiskt är ok. 
Men hur vet jag vilken sårbarhet är ok? Och när? Kanske är det fler som har suttit som jag och anpassat sin sårbarhet till en professionellt acceptabel nivå?
Vi börjar i MindShift. MindShift är ett initiativ som bär fram idén om jobbet som platsen där vi kan växa som människor. Vi på Psykosyntesakademin är engagerade i denna rörelse och står bakom idén fullt ut. Vi spenderar ju mycket tid på jobbet. På jobbet kan vi göra skillnad. En bra ledare kan verkligen göra skillnad i hur människor växer, finner mening, tar ansvar, hanterar komplexitet och till exempel visar sårbarhet. Men var gör jag av det där riktigt såriga? Det är en bit kvar innan all livets verkliga smärta får plats i en incheckningsrunda på morgonmötet. 
 
I SvD Kultur i onsdags väckte Alex Alvina Chamberland och Maria Küchen frågor om hur sårbarhet kan bli ännu ett sätt att visa sig ”lyckad” – att idealet lätt kan bli så att ”förut var jag sårbar men nu är jag stark”. Måste vi kanske istället låta sår vara just sår? De avslutar sin artikel ”…Att försöka förstå och inte förakta svaghet kräver att vi lägger kraven på framgång och glamour åt sidan och på allvar börjar ta hand om varandra”. Visst låter det självklart?
 
Men om du verkligen visar dig svag, alltså verkligen sårbar, vem står kvar? Jag hoppas att du nu svarar att där står självklart  både dina nära, dina kollegor och din chef, oavsett vilken skit du skulle visa. Men mer troligt är det inte så. Riktig smärta är inte så skönt att vara med och de flesta undviker. Och du står ensam med din känsla. 
 
Så till sist kom det som fick mig att skriva den här texten: idag kom veckans Myter & Mysterier med rubriken Lidandet. Eric Schüldt säger att ”…i den riktiga krisen, när du känner att det här kanske inte slutar väl, då är det svårt att säga att det finns ett budskap just i den mörkaste stunden… …När smärtan är så verklig att du på riktigt tror att du går under…” Vem har du då vid din sida? Eric Schüldt och Per Johansson utforskar ämnet på ett personligt sätt i detta avsnitt och kommer, som så ofta, väldigt nära psykosyntesens syn på människan (de tar temat hela vägen till galghumor, vilket är befriande!).
 
Med perspektiv finner faktiskt många till sist ett budskap eller en mening i sår, kriser och smärta. Vår kultur är dock inriktad på att undvika, döva eller lindra smärta och lidande, snarare än att komma igenom den, så vi kan behöva lite guidning på vägen. Just nu får hela världen en intensiv, inte självvald intensivkurs i smärta, kris och rädsla. Till och med massmedia vågar prata lite om existentiellt mörker! Sårbarhet är på så sätt “helt rätt” just nu.
 
Men viss smärta hör nog fortfarande bäst hemma i någon slags terapeutiskt sammanhang. Inte psykiatrisk vård eller vårdcentralen – för det är inget sjukt i detta. Utan i ett sammanhang som kan hålla djup sårbarhet, inte trösta. Som kan guida ett steg i sökandet efter mening. Många känner hållandet i naturen. Andra med en nära vän. Någon går till kyrkan. Få tar det på jobbet, vilket nog ofta är bäst. Men igen, intentionen att förflytta gränsen för vilken sårbarhet som är möjlig på jobbet och i samhället i stort är fantastisk! Och just nu tränar hela världen tillsammans.
I Psykosyntesakademins utbildningar Essentials PSA® och The Essential WORK ägnar oss åt en ordentlig dos av temat Den konstruktiva användningen av smärta kris och nederlag. I den tvååriga processen Inre Ledarskap får du ägna en rejäl långhelg åt saken. Blev du sugen? (Få brukar svara ja…). Det är sårbarhet, hela vägen ner i botten, men i ljuset av det högsta i oss som människor som skymtar i sprickan. Guidat i rummet av minst två terapeuter. Hållet av gruppen. För mig var det nu tio år sedan jag för första gången fick uppleva att det faktiskt finns grupper där vad som helst är välkommet. På riktigt. Inte bara att jag fick möjlighet att uttrycka hela mitt eget känsloregister, men att möta mina medmänniskors smärta i sin fulla kraft förändrade mig och min syn på dem jag möter i grunden. För vi har inte en aning om vad människor faktiskt bär på. Och när vi klarar att möta det är det till slut oerhört vackert, hur fult det än var. 
 
Fundera på om du ska bekanta dig med detta illaluktande ämne lite extra, för att stå stadigt när du själv eller någon i din närhet tänjer på den just nu överenskomna gränsen för vilken sårbarhet som är ok. Så kanske just du kan bli den som verkligen finns där för den andre. 
Erik Hedblad,
en ibland rädd och ändå ofta stark människa,
rektor på Stiftelsen Psykosyntesakademin